Vigerland – Effekten av ett permanent efterfrågeöverskott « Svenska Bostadsfonden Nyhetsforum
Lars Vigerland
Ek.dr fastighetseknomi

Vigerland – Effekten av ett permanent efterfrågeöverskott

Blogg

Under de senaste veckorna har vi i Stockholm kunnat läsa om hur en fastighetsmäklare upplåter bostadsrum åt kvinnor i Stockholms innerstad mot subventionerad hyra. Den reducerade delen av hyran skulle enligt uppgift från tidningen Metro kompenseras med intimt umgänge med denne andrahandshyresvärd, vilket gav mannen tillmälet ”sexmäklaren”. Reportaget genomfördes med dold mikrofon  och ledde till starka reaktioner i både kvälls- och dagstidningar och sociala medier. Responsen bestod som vanligt av alltifrån vulgära kommentarer till briljanta analyser. Var på denna skala det här inlägget i debatten hamnar överlåter jag åt läsaren att själv avgöra.

En av de synbarligen mer förtroendeingivande kommentarerna kom från socialdemokraternas bostadspolitiska talesperson Veronica Palm. Hon sade bland annat att det inträffade var tecken på ”en sjuk bostadsmarknad” och att det är ”oacceptabelt” samt att lösningen bör vara att ta fram fler billiga lägenheter. Samtidigt med detta uttalande anser Palm att man inte skall stimulera andrahandsuthyrningen med motiveringen att detta skulle leda till höga hyror på andrahandsmarknaden. Tacka tusan för det! Det finns en grov men enkel modell om utbud och efterfrågan. Om utbudet på marknaden är lågt blir effekten höga priser. Eftersom så få bostäder finns att tillgå skulle sannolikt priset bli relativt högt, åtminstone på kort sikt.

Men hur har då Palm för avsikt att få fram fler billiga lägenheter? För mig som icke-politiker ter sig uttalandet om lösningen som relativt rumphugget. Fler billiga lägenheter är givetvis mycket bra, men det är inte fullt så enkelt att uppnå detta mål som att bara säga det. I själva verket har detta debatterats mer eller mindre intensivt i omgångar under hela den moderna historien. Efter andra världskriget lanserades till och med en kampanj mot inflyttning till Stockholm (se bilden).

Sök er ej till Stockholm

Affisch som varnar för bostadsbristen i Stockholm efter andra världskriget, 1946, källa: Stockholms stadsbyggnadskontor

Veronica Palms resonemang förefaller präglat av den fostran hon erhållit av den rådande politiska traditionen. Denna politiska åskådning har en förkärlek för individuell passivitet till förmån för den politiska nomenklaturans förmenade insikt om en generell allmännytta. Den politiska klassens uppdrag, oavsett åskådning, är att fastställa samhällets formella institutioner, såsom lagar och regler, samt att omfördela resurser. Samhällets resurser kan för övrigt hanteras på tre olika sätt: via ömsesidighet, omfördelning eller marknad.  Dessa tre sätt att organisera bostadsdelen av ekonomin skulle kunna ta sig uttryck genom sociala förpliktelser att bistå varandra med bostäder med förväntan om att själv bli hjälpt vid ett möjligt framtida bostadsbehov (ömsesidighet), genom tilldelade resurser att uppföra och fördela bostäder som förutsätter samhälleliga hierarkier med maktcentrum som delar ut resurserna i enlighet med gällande institutioner (omfördelning) samt genom ömsesidiga utbyten av resurser, exempelvis hyra i utbyte mot en bostad i form av pengar eller som del i ett tjänstekontrakt (marknad). Notera att den så kallade sexmäklarens bostadserbjudande inte uppfyller kravet på en uppgörelse mellan jämlika parter, som betonas i ömsesidighet och marknad, och därmed sannolikt ej heller uppfyller antagandet om frivillighet.

Att beordra fler billiga lägenheter likt Palm är relativt lätt i det korta perspektivet. Ta från någon del av samhället där överskott skapats, beskattning, och ge till den del som skall åtgärdas, subventioner, i det här exemplet till bostadsmarknaden där uppförande av billiga lägenheter skall ske. I praktiken kan detta ordnas med offentliga medel till bostadsbyggande för att hålla byggnadskostnaderna och därmed hyrorna på en låg nivå, åtminstone i teorin och i det korta perspektivet. Den låga hyresnivån upprätthålls därefter genom regleringar som stipulerar att hyrorna inte får överskrida någon specifik nivå för att säkerställa allas rätt till en god bostadsstandard i valfritt läge. Låter det bekant? Vi har de system vi förtjänar, det vill säga de institutioner som fastställts i samhället. Sverige har haft en strikt hyresreglering under större delen av efterkrigstiden. Denna har resulterat i mer eller mindre långtgående konsekvenser beroende på vad vi väljer att se och var i landet vi gör observationer.

Jag är inte på något sätt vare sig emot reglerade hyror, marknadshyror eller andrahandsuthyrning. Det jag vänder mig emot är en låsning och permanentande av praktiska problem som ger beständiga livskatastrofer och en detroniserad bebyggelse på grund av ideologiska hänsyn och medvetna eller omedvetna lojaliteter. Om man bestämmer sig för marknadshyror får vi en segregering baserad på ekonomiska resurser, om man bestämmer sig för reglerade hyror sker segregering baserad på andra parametrar, exempelvis möjlighet till att skapa kontakter, förmåga och kunskap att orientera sig på en svartmarknad eller till och med att acceptera en bostad i utbyte mot ”diverse tjänster”. Det är Palms politikerkamrater och kollegor som ytterst skapat och skapar förutsättningarna på bostadsmarknaden och det är därmed indirekt bland andra Palm som har ansvar och skall ställas till svars för situationen.

Inflyttningen till vissa orter är stor och baserad både på praktikaliteter i människors livförutsättningar och på livschanser samt preferenser. Problemen finns och skall lösas. Finns en mångfald vägar till lösningen borde dessa vägar öppnas upp, prövas och utvärderas. Subventioner och hyresregleringar som lösning har redan prövats och utvärderats!

Publicerad 19 februari, 2013

Författare: Lars Vigerland

Senast publicerade inlägg

Mest lästa inlägg