Bostadsdebatten inför supervalåret 2014 « Svenska Bostadsfonden Nyhetsforum
Lars Vigerland
Ek.dr fastighetseknomi

Bostadsdebatten inför supervalåret 2014

Blogg

2014 benämns supervalår då det kommer att hållas val både till EU-parlamentet och den svenska riksdagen samt till landsting och kommuner. I Göteborg är det även folkomröstning i samband med riksdagsvalet. Med nuvarande valperioder infaller dessa val samtidigt med tjugoårsintervall. Begreppet supervalår kommer från tyskan för att beskriva riktigt viktiga politiska valhändelser. Ordet supervalår kommer vi sannolikt att få hör till leda fram till valdagarna.

Sensommarens debatter före ett valår anses vara starten på valrörelsen. Ett flertal debatter har hållits om bostäder efter sommaren och som fortsatt under hösten och vintern och nu under den begynnande våren. Sommarens stora bostadsfråga var miljonprogrammets upprustningsbehov där debatten bland annat stod mellan Stefan Attefall och Veronica Palm i Agenda där man positionerade sig i traditionella ståndpunkter. Attefall vill verka för enskilda aktörers ansvar och varnade för att subventioner har en tendens att fördyra i stället för att förbilliga, medan Palm förordade avsevärda subventioner, siffran 20 miljarder kronor nämndes, för att stötta de nödvändiga ombyggnationerna.

Debatten har sedan fortsatt i uppkörda hjulspår med några intressanta inlagor som jag vill lyfta fram beroende på att de är så förutsägbara. Inte mycket tycks ha hänt på bostadsdebatternas front. I september 2013 publicerades en artikel signerad Per Anders Bergendahl med den mycket talande titeln ”När får vi en hyresmarknad”.[1]  Redan av titeln förstår man hur argumentationen kommer att föras. Bergendahl har varit regeringens utredare i Hyresbostadsnämnden och det är denna utredning artikeln utgår från.[2]  Artikelförfattaren betonar dagens svåra situation där vare sig efterfrågan inte tillfredsställs vare sig i regioner med efterfrågeöverskott eller i regioner där efterfrågan är svag med efterfrågeunderskott, eftersom konstlat höga hyresnivåer upprätthålls i regioner med svag efterfrågan. På utbudssidan finns samtidigt svaga incitament till nyproduktion. Bergendahl efterlyser en modell som den tyska, där hyresgästers faktiska efterfrågan påverkar hyressättningen. Bergendahl representerar den ena sidan i denna mycket traditionella debatt.

Den andra sidan får den före detta statsministern Ingvar Carlsson representera tillsammans med SSU-förbundsordföranden Gabriel Wikström i en artikel med titeln ”Dags att göra som på 60-talet”. Även denna artikel är symptomatisk för den andra sidan av denna mycket traditionella debatt. Debattörerna till denna artikel menar att det är politikens ansvar att administrera bostadsbyggandet då det är en alltför viktig fråga för att överlåta åt marknadens aktörer. Artikeln inleds med en kort resumé om hur fantastiskt Sverige har varit på grund av en sammanhållning över partsgränser med samarbeten mellan stat, kommun, fackföreningsrörelse, näringsliv, medborgare och politiker. Likt Hamlet som konstaterar att någonting är ruttet i Danmark, konstaterar Carlsson och Wikström att någonting är ruttet i Sverige. Sammanhållningen i Sverige finns inte längre med det godas mobilisering inför utmaningar. På inget annat område är detta så tydligt som i bostadspolitiken menar man.

Att bostadsförsörjningen inte fungerar och att detta faktum hotar både samhällsekonomi och samhällsbygge är Bergendahl å ena sidan och Carlsson & Co. å andra sidan rörande överens om, vilket förvisso inte är så svårt att konstatera.[3]  Det är emellertid inte alltid man ens är överens om tillståndet, men som alltid är det medicinen man är oense om. Bergendahl förespråkar mindre regleringar så att utbudet ökar via en högre hyressättning på de orter där efterfrågan är stor, medan Carlsson och Wikström förespråkar politiska incitament för att öka utbudet. De politiska incitamenten i Carlssons och Wikströms resonemang definieras inte närmare annat än att ett samarbete hos flera samhällsparter är nödvändigt. Sannolikt tänker man sig bland annat bygg- och räntesubventioner, det vill säga subventioner både för uppförandet och för förvaltandet av hyresrätter. Mycket har förändrats i den politiska retoriken på senare år med krympande skillnader mellan de politiska blocken, men i bostadsdebatten är kartan sig lik. Den ena sidan vill minska det offentliga inflytandet, den andra vill öka.
En till synes ny dimension i debatten som inte funnits sedan ”urminnes tider” är debatten om höga hus i våra storstäder som bland annat anses kunna spara utrymme och skapa bostadsyta på samma geografiska plats, åtminstone i ett tvådimensionellt rum. De ekonomiska argumenten för höga hus brukar vara att de minskar dgfev online casino restid och bilism och att man slipper ta grönområden i anspråk, som centerpartisten Per Ankersjö argumenterar. Emellertid går det att ifrågasätta det ekonomiska i att bygga högt. Det är oftast dyrt att bygga högt och med ökad höjd blir det extremt dyrt och utrymmeskrävande för ventilation, hisschakt, ventilation, värme, vatten, brandskydd och inte minst underhåll. Med höga hus ökar även brottslighet och vandalisering på grund av känslan att ingen ser dig. Dessutom innebär höga hus ökat inslag av gated community då aktiviteterna som normalt utförs i stadsrummet i stället försiggår i huset.

Många tycks ändå ha en dragning mot höga hus, bland annat politiker och debattörer som romantiskt vill låta uppföra höga hus i våra storstäder för att skapa intressant arkitektur. I den minimala, triangelformade Karl Staaffs park där den övre delen av Regeringsgatan möter Birger Jarlsgatan i Stockholm finns ett förslag om att uppföra ett 163 meter högt hus med 43 våningar. Hur man får ekonomi i ett sådant projekt vet jag inte, men man kan kanske tänka sig något namnkunnigt företag som gärna ser sitt företagsnamn eller logotyp i megabokstäver på fasaden. Den andra dimensionen i höghusbyggande är det estetiska. I morse skrevs det i Dagens Nyheter att var fjärde stockholmare skulle vilja bo i New York.[4]  Med en New York-dröm för så många i vår huvudstad är det kanske inte konstigt att skönhetsidealet är tornen på Manhattan. I debatten om höga hus finns inte den traditionella politiska uppdelningen mellan privat kontra offentligt som i debatten om bostadsbyggande. Detta kan vara en dimension inför supervalåret på kommunal nivå som traditionell politik i övrigt kan kryddas med för att skilja sig från de andra och skapa någon typ av förnyelse. För är det någonting som förknippas med höga hus så är det en air av modernism – Igen!

Det höga husförslaget i Karl Staaffs park, Stockholm, hämtat från Dagens Nyheter den 3 februari 2014, www.dn.se

[1] Bergendahl, Per Anders, ”När får vi en hyresmarknad?”, Svenska Dagbladet den 23 september 2013
[2] SOU 2012:88, Att hyra: från en rätt för allt färre till en möjlighet för allt fler, Slutbetänkande av Hyresbostadsutredningen, Stockholm 2012
[3] Rothenborg, Ole, ”Uppförsbacke i bostadskön”, DN Stockholm, den 3 februari 2014
[4] Stockholmare längtar till New York, Dagens Nyheter den 10 mars 2014, www.dn.se

Publicerad 13 mars, 2014

Författare: Lars Vigerland

Senast publicerade inlägg

Mest lästa inlägg