Är lågräntepolitik verkningslös i den postindustriella ekonomin? « Svenska Bostadsfonden Nyhetsforum
Lars Vigerland
Ek.dr fastighetseknomi

Är lågräntepolitik verkningslös i den postindustriella ekonomin?

Blogg

I veckan som gick genomfördes omröstningen om vem som blir ny riksbankschef, vilket resulterade i förnyat mandat i ytterligare fem år för nuvarande riksbankschefen Stefan Ingves och bankens näst högsta chef Kerstin af Jochnik. Vissa är mycket kritiska till detta och beklagar fortsatt exceptionellt låga räntenivåer,(1) medan marknaden å andra sidan kan finna tröst i förutsägbarhet.

Det man ofta utgår från är det nuvarande ränteläget i Sverige och övriga världen som får sägas vara exceptionellt i ett historiskt perspektiv. Av 32 större ekonomier ligger 20 länders motsvarighet till styrräntan under 2 %. Fyra av dessa länder har en negativ styrränta, bland annat Sverige som hamnar på andra plats med en styrränta om -0,5 % efter Schweiz med en nivå om -1,25 %.(2) Dessa räntenivåer ter sig som uppseendeväckande i ett historiskt perspektiv. Utifrån traditionell ekonomisk teori kan styrräntan användas för att öka eller minska aktiviteten i ekonomin och resonemangen som förs går ut på att de låga räntenivåerna kommer att kvarstå tills effekterna av finans- och skuldkriserna har ebbat ut. Underförstått innebär detta att vi i framtiden kommer att återgå till mer ”normala” räntenivåer.

Är det nuvarande ränteläget exceptionellt, eller erfar vi en förändring i ekonomiers funktionssätt? I flera tidigare månadsbrev har jag kommenterat svårigheten att förstå den alltmer permanentade låga räntenivån och jag har diskuterat frågan om huruvida vi står inför ett nytt fenomen som innebär att dessa ”exceptionella” räntenivåer de facto är den nya tidens ”normala” räntenivåer.

En förändrad ekonomi skapar nya förutsättningar

I normalfallet innebär en låg ränta att det är billigt att låna pengar för att ge sig in i ekonomisk aktivitet, exempelvis att starta eller utöka produktion. Alternativplaceringar, exempelvis pengar på banken, betraktas i detta läge som lågavkastande. Enligt denna logik kan man med lågräntepolitik konsumera sig ur kriser. Detta förhållande gäller givet att den ekonomiska aktiviteten baseras på kostsamma investeringar, exempelvis en verkstadsmaskin eller en byggnad.

Den nya ekonomin, eller den postindustriella ekonomin för att använda ett slitet begrepp, som innebär början på en genomgripande ekonomisk förändring eller till och med en ekonomisk revolution, bygger emellertid delvis på faktorer som inte är avhängiga av ränteläget. I organisationer som bygger på it-teknik, exempelvis företag som Bahnhof, Google eller Facebook, är den ekonomiska marginalkostnaden i stora delar noll vid expansion. När väl infrastrukturen är på plats är kostnaden nästan helt oavhängig av volymen, det vill säga kostnaden blir principiellt densamma oavsett om omsättningen på dessa ”produkter” är noll eller oändlig. Det finns således ingen styckekostnad, ej heller skapar en ökad produktion några nya arbetstillfällen, eftersom tekniken redan finns på plats och inte kräver någon ny arbetskraft.

Ett lågt ränteläge kommer inte att ha någon som helst effekt på denna del av ekonomin, vilket dock är ambitionen utifrån den gamla ekonomiska logiken. Hur billiga pengarna än är, det vill säga ett lågt ränteläge, skapar detta därför inga fler jobb. Investeringar i kapital, det vill säga ännu mer teknik, ger med en lågräntepolitik incitament till att i stället rationalisera bort arbetskraft, eftersom arbetskraften fortfarande kostar pengar. Jämför kostnaden för 1 000 anställda med kostnaden för att ersätta dessa anställda med teknik som initialt innebär en i dagsläget låg kapitalkostnad, men vars kostnader därefter är oberoende av produktionsvolymen.

Även traditionella branscher i förändring

Även inom den traditionella verkstadsindustrin har omfattande automatiseringar skett innebärande avsevärt ökad effektivitet, vilket har resulterat i en liknande kostnadsimmunitet gentemot ökade produktionsvolymer. Bransch efter bransch går igenom denna förändring, vilket medför att det försvinner fler traditionella arbetstillfällen än det skapas nya inom ramen för den nya ekonomin. Ökande digital konsumtion, exempelvis efterfrågan hos Bahnhof, i stället för fysisk konsumtion accelererar utvecklingen mot en ekonomi som är oberoende av ränteläget ytterligare. Det pågår med andra ord en livsstilsförändring då den unga generationen är avsevärt mer fokuserad på digital konsumtion än äldre generationer.

Givet dessa förhållanden kommer Riksbanken fortsätta med styrräntor kring noll eller strax över noll, med fortsatt eller till och med permanentade låga styrräntor och därmed låga marknadsräntor. Därmed torde Riksbankens instrument för att påverka ekonomin (inflationen) ha blivit obsolet.

 


1) Se bl.a. Johan Carlström, SvD Näringsliv den 30 september 2017, sid. 06
2) Finansportalen.se, Styrräntor i världen, hämtat den 2 oktober 2017

Publicerad 30 oktober, 2017

Författare: Lars Vigerland

Senast publicerade inlägg

Mest lästa inlägg